OBS: Vid akuta förgiftningsfall ring eller Giftinformationscentralen (GIC) 010-4566700
På denna sida ligger fokus på de känt giftiga storsvampar som förekommer i Sverige. Mindre kända svampar och svamp / fungi av mindre storlek såsom mögel etc. tas inte upp här.
mindre än 15 minuter | 15-30 minuter | 30 minuter till 2 timmar | 2-4 timmar | 4-5 timmar | 5-8 timmar | 8-24 timmar | 1-2 dygn | 2-4 dygn | 4-7 dygn | 7-14 dygn | över två veckor | |
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Buksmärtor, kräkningar, yrsel, diarré, hemolys, blodtrycksfall, njursmärtor, andnöd, medvetslöshet | Har du ätit en annan svampmåltid tidigare? | paxillussyndrom orsakad av pluggskivling | Har du ätit en annan svampmåltid sedan dess? | |||||||||
cirkulationsrubbningar, luftvägsförträngning, stickningskänslor, uppkastningar, overklighetskänslor, synrubbningar | bufoteninsyndrom orsakat av bufotenin | |||||||||||
Huvudvärk, bröstsmärtor, andnöd, ångest, hudrodnad | koprinussyndrom orsakad av koprin | |||||||||||
Magtarmbesvär, svettningar, ökat saliv- och tårflöde, små pupiller, långsam puls, andningsbesvär | muskarinsyndrom orsakat av giftet muskarin | |||||||||||
Hallucinationer, agitation, oro | psilocybinsyndrom orsakat av gifterna psilocybin och psilocin | |||||||||||
Magtarmbesvär, oro, agitation, hallucinationer, härtklappning, stora pupiller, torra slemhinnor | panterinasyndrom orsakat av gifterna ibotensyra, muscimol eller muskazon | |||||||||||
Magtarmbesvär, illamående, diarré, kräkningar | gastroenteritsyndrom orsakat av magtarmretande gifter eller toxiska proteiner | |||||||||||
Magtarmbesvär, njur- och leverskada | amatoxinsyndrom orsakad av amatoxiner (till exempel amanitin) eller phallotoxiner (till exempel phalloidin) | |||||||||||
Magtarmbesvär, lever- och njurskador, hemolys, yrsel, kramper | gyromitrinsyndrom orsakat av giftet gyromitrin | |||||||||||
Rabdomyolys med muskelsvaghet, smärta, illamående, svettningar, brunfärgad urin | equestresyndrom | |||||||||||
Törst, njursmärtor, störd urinavsöndring, rubbad njurfunktion | orellanussyndrom orsakad av giftet orellanin eller annat njurskadande gift | |||||||||||
mindre än 15 minuter | 15-30 minuter | 30 minuter till 2 timmar | 2-4 timmar | 4-5 timmar | 5-8 timmar | 8-24 timmar | 1-2 dygn | 2-4 dygn | 4-7 dygn | 7-14 dygn | över två veckor |
immunhemolys (antigen-antikroppsreaktion) | giftverkan i samband med alkohol | nervpåverkande gifter | magtarmretande gifter | cellskadande gifter | rabdomyolysframkallande gifter | cancerframkallande gifter |
---|---|---|---|---|---|---|
paxillussyndrom | koprinussyndrom | bufoteninsyndrom, muskarinsyndrom, panterinasyndrom, psilocybinsyndrom | gastroenteritsyndrom | amatoxinsyndrom, gyromitrinsyndrom, orellanussyndrom | equestresyndrom | lyophyllin och necatoron |
Blek fingersvamp innehåller magtarmretande gifter som kan framkalla magtarmbesvär och illamående. Blek fingersvamp påminner om bleka exemplar av druvfingersvamp, men blekfingersvampens toppar är spetsiga medan druvfingersvampens toppar är trubbiga. Blek fingersvamp smakar något bittert medan druvfingersvamp smakar milt, om än lite beskt hos äldre exemplar.
Blodspindling växer allmänt i barrskogar (gärna mossig granskog). Hela svampen är gulröd till brunröd och hatten är filtad. Blodspindling smakar milt, luktar svagt blyertspenna. Inga förväxlingar är möjliga i och med att inga spindlingar bör betraktas som matsvamp. Blodspindling innehåller magtarmretande gifter som kan framkalla magtarmbesvär och illamående.
Bolmörtskivling är saprofyt och växer oftast på gräsmattor med lövträd i södra Sverige. Med sina urnupna blekgula till rosa skivor liknar bolmörtsskivlingen musseroner och kan förväxlas med dessa eller andra ljusa matsvampar, bland annat med vårmusseron, ängschampinjon, snöbollschampinjon och mjölskivling. Bolmörtsskivling innehåller magtarmretande gifter som kan framkalla magtarmbesvär och illamående.
Brun flugsvamp liknar i mångt och mycket röd flugsvamp men har brunare hatt. Brun flugsvamp innehåller bland annat de nervsystemskadande gifterna ibotensyra, muskazon och muscimol. Brun flugsvamp är mycket allmänt förekommande och växer i vitt skilda miljöer dock helst i granskogar. De unga fruktkropparna täcks av ett gulvitt hylle som, när den spricker, bildar gulvita fläckar som kan spolas bort vid kraftigt regn, vilket kan få den att likna röd flugsvamp, kamskivlingar, storkremla eller kejsarflugsvamp. Hatten är ljusbrun till mörkbrun. Skivorna, svampköttet och den i basen något uppsvälda foten är gulvita.
Djävulsopp innehåller ett magtarmretande gift som kan framkalla kraftiga magtarmbesvär, särskilt om den förtärs rå. Djävulsopp växer främst på Gotland och Öland. Djävulsopp kan förväxlas med blodsopp men djävulsopp har vit eller silverfärgad hatt medan blodsopp har brun hatt. Djävulsopp har gula till röda rörmynningar. Foten är gulaktig med ett rött ådernät. Svampköttet är vitt och blir lite blåaktig vid snitt och tryck. Smaken är mild men lukten obehaglig.
Droppmusseron (även kallad droppfläckig kastanjemusseron) innehåller magtarmretande gifter. Droppmusseron har en ojämn rödbrun hatt. Underarten Tricholóma pessundatum har fläckar på hatten vilket Tricholóma stans saknar. De urnupna skivorna är först vita, sedan rödbruna. Foten är vit med några rödbruna fjäll. Köttet är vitt till svagt rödbrunt. Droppmusseron luktar mjöl. Smaken är mjöllik till bitter. Droppmusseron liknar alltså kastanjemusseron till utseende. Droppmusseron växer ganska allmänt helst i sandig tallskog, men även i blandskog.
Eldsopp påminner om blodsopp men har en ljusare hatt. Eldsopp skiljer sig från de andra sopparna med hjälp av sitt röda ådernät på foten. Eldsopp växer i lövskogar och är ovanlig i Norrland. Eldsopp innehåller inget koprin men misstänks innehålla ett annat okänt ämne som kan orsaka ett koprinusliknande syndrom. Det har hänt att personer som druckit alkohol och trott sig äta eldsopp fått koprinusliknande syndrom, men det har senare visat sig att den svampart de ätit egentligen var Imperator torosus. Alkoholintag underlättar ju inte för den som behöver artbestämma svampar, vilket är ytterligare en anledning till att avstå från alkohol. Eldsopp kan dock ätas ordentligt värmebehandlat av dem som aldrig dricker alkohol.
Falskkantarell (även kallad narrkantarell, brandgul trattskivling eller brandgul kantarell) växer allmänt på stubbar och andra vedrester. Falsk kantarell liknar kantarell men är mera rödaktig. Om falsk kantarell skall räknas som giftsvamp eller inte är lite osäkert. Falskkantarell innehåller liksom honungsskivling toxiska proteiner.
Giftchampinjon (även kallat karbolchampinjon) växer på kalkrika gräsmattor, parker och lövskogar i södra Sverige. Giftchampinjon är ganska ovanlig utom i Skåne och på Öland. Giftchampinjon är vit både i hatt och fot, men blir brungul vid skrapning. Köttet är gulvitt. Skivorna är först vita sedan mörkbruna. Giftchampinjon har en ganska kraftig ring. Smaken och lukten är något stickande. Giftchampinjon kan förväxlas med snöbollschampinjon men snöbollschampinjon blir inte brungul vid skrapning och luktar / smakar mandel. Giftchampinjon innehåller magtarmretande gifter.
Gifthätting (även kallad strimmig tofsskivling eller dadelbrun hjälmskivling) är en vanlig vedsaprofyt med gul hatt som till utseende är väldigt lik matsvampen föränderlig stubbskivling men gifthättingen har:
Gifthätting kan även förväxlas med rökslöjskivling, nejlikbrokskivling och honungsskivling. Gifthättingen innehåller de mycket farliga gifterna amatoxiner.
Giftkremla är en allmänt förekommande kremla som påminner om storkremla men har en vitare fot och en mycket skarp smak. Giftkremla innehåller magtarmretande gifter men är inte så giftig och ett enkelt sätt att skilja den från storkremla är att ta ett minimal smakprov.
Gifttrattskivling innehåller det livsfarliga giftet muskarin. Gifttrattskivling har vidväxta eller något nedlöpande skivor och mjöllik lukt. Gifttrattskivling kan förväxlas med nejlikbrokskivling, särskilt med tanke på att de växer vid samma tidpunkt, på liknande ställe och gärna i cirklar, men gifttrattskivling har tätare skivor än nejlikbrokskivling.
Gifttrådskivling (även kallad tegelröd trådskivling) innehåller det livsfarliga giftet muskarin. Gifttrådskivling är först vit på den klocklika hatten, senare tegelröd och utbredd. Skivorna är ljusa med rosa ton. Gifttrådskivling är ganska sällsynt och växer i trädgårdar eller lövskog. Gifttrådskivling kan förväxlas med vårmusseron och lakritsriska.
Grå bläcksvamp är en allmänt förekommande svamp som växer ofta på till exempel gräsmattor och vägkanter, det vill säga på samma ställen som fjällig bläcksvamp, varför dessa två kan förväxlas. Grå bläcksvamp är dock inte lika fjällig på hatten som fjällig bläcksvamp. Grå bläcksvamp är farlig eftersom den innehåller giftet koprin.
Gulbandad spindling är allmänt förekommande i barrskogar. Gulbandad spindling misstänks innehålla ett hittills okänt njurskadande gift vars livshotande verkningar påminner om orellanin. Gulbandad spindling har en gul till rödbrun hatt, glesa bruna skivor en långsmal gul till brun fot. Svampköttet är också gult till brunt.
Gulbrun giftspindling (även kallad eldspindling) är allmänt förekommande i barrskog. Gulbrun giftspindling innehåller ett hittills okänt njurskadande gift vars livshotande verkningar påminner om orellanin. Gulbrun giftspindling har en gul till rödbrun hatt, gula skivor och en gulbrun fot. Gulbrun giftspindling har en lukt som påminner om råpotatis.
Honungsskivling är allmänt förekommande och lever på dött eller levande löv- eller barkträd. Honungsskivling har vita till gräddfärgade sporer, vitt till blekgul svampkött, gulaktig till gulbrun hatt med ljusa eller mörka fjäll bleka till brunaktiga, svagt nedlöpande skivor, ljus brungul, långsmal fot, mörkare vid roten, gulvitt till vitbrunt kött. Lukten är stickande söt och smaken något besk. Honungsskivling kan förväxlas med ringbitterskivling och gifthätting. Om honungsskivling skall räknas som giftsvamp eller inte är lite osäkert. Honungsskivling innehåller toxiska proteiner.
Kantbrokskivling (även kallad brunkantad brokskivling) växer mindre allmänt på gräsmattor och i växthus. Kantbrokskivling har en rödbrun till gulbrun filthårig hatt. Skivorna är först gulbruna och blir sedan svarta. Köttet är brunt och foten är ljusbrun. Smaken är mild och lukten är svag. Kantbrokskivling innehåller psilocybin.
Kastanjemusseron är en ovanlig svamp som liknar droppmusseron till utseende förutom att hattens färg är jämnare. Kastanjemusseron innehåller magtarmretande gifter.
Klubbtrattskivling (även kallad mörk trattskivling, klumpfotad trattskivling eller klumpfoten) är allmänt förekommande. Klubbtrattskivling innehåller inget koprin men ett annat okänt gift som kan orsaka ett koprinusliknande syndrom.
Lakritsriska är allmänt förekommande i barrskogar. Lakritsriska har en gulbrun hatt, gulvitt kött, en gulbrun fot, gulbruna täta smala skivor som avger en ljus vätska vid snitt. Lakritsriska kan förväxlas med mandelriska men mandelriskans skivor utsöndrar en mjölkvit vätska och luktar / smakar mandel eller skaldjur. Lakritsriska innehåller magtarmretande gifter.
Lokspindling är allmänt förekommande, särskilt i barrskogar. Lokspindling innehåller ett hittills okänt njurskadande gift vars livshotande verkningar påminner om orellanin. Lokspindling har en gul till orange hatt, gula glesa skivor och en ljusgul, något klubbformig fot. Köttet är gult, ibland med några röda fläckar. Lokspindling har en underlig lukt som påminner om lok eller nysläkt stearinljus.
Lömsk biskopsmössa (även kallad storsporig biskopsmössa eller giftig hattmurkla) är allmänt förekommande, särskilt i Norrland. Lömsk biskopsmössa kan lätt förväxlas med brun hattmurkla (Gyrómitra ínfula även kallad biskopsmössa). Lömsk biskopsmössa har dock en något skrynkligare och mörkare hatt och dess fot är något mera lilafärgad än brun hattmurklans fot. Dessutom växer lömsk biskoppsmössa ofta direkt på marken, medan brun hattmurkla ofta växer på nedbrytna stubbar och stockar. Lömsk biskopsmössa innehåller giftet gyromitrin.
Lömsk fingersvamp (ibland kallad gulröd fingersvamp) innehåller magtarmretande gifter som kan framkalla magtarmbesvär och illamående. Lömsk fingersvamp växer i löv- och blandskog i södra Sverige. Både foten och grenarna är gula, basen är nästan vit. Inuti är svampköttet vitt. Lömsk fingersvamp smakar inte särskilt gott.
Lömsk flugsvamp kan förväxlas med grönaktiga kremlor, till exempel brokkremla eller grönkremla. Kremlorna har dock varken ring eller uppsvälld fotbas med strumpa. En kremlas fot kan inte heller delas i långa trådar. Lömsk flugsvamp innehåller amatoxiner, vilket gör den till en bland de giftigaste svamparna.
Lövtrattskivling innehåller det livsfarliga giftet muskarin. Lövtrattskivling växer tämnligen allmänt i löv- och blandskogar. Lövtrattskivling kan förväxlas med mjölskivling. Lukten är dock helt olika hos dessa två arter. Lövtrattskivling har en sötaktig fruktlukt medan mjölskivlingen luktar mjöl.
Mörkringad flugsvamp (även kallad svartringad flugsvamp) som är mycket vanlig i barrskogar innehåller giftet bufotenin. Mörkringad flugsvamp har vitt kött, gråbrun hatt, täta vita skivor och ljus blåvit fot. Mörkringad flugsvamp smakar rättika och luktar rå potatis.
Orangebrun giftspindling är en av de farligaste giftsvamparna eftersom den innehåller det livsfarliga giftet orellanin. Toppig giftspindling har en brun hatt. De bruna skivorna är höga och tämligen glesa. Orangebrun giftspindling växer främst i lövskog i södra Sverige.
Panterflugsvamp (även kallad panterfläckig flugsvamp) förekommer främst i parker i södra Sverige. Panterflugsvamp är ett av de giftigaste flugsvamparna. Den innehåller bland annat de mycket farliga cellskadande gifterna ibotensyra, muskazon och muscimol. Panterflugsvampens unga fruktkroppar täcks av ett vitt hylle som, när den spricker, bildar vita fläckar som kan spolas bort vid kraftigt regn, vilket kan få den att likna kamskivlingar, storkremla eller kejsarflugsvamp. Panterflugsvamp har en brun hatt som är mörkaste mot centrum. Skivorna, svampköttet och den i basen något uppsvälda foten är vita. Panterflugsvamp växer främst i lövskogar och parker i södra Sverige. Panterflugsvamp kan förväxlas med stolt fjällskivling, men panterflugsvamp har ljusa fläckar på mörk botten medan stolt fjällskivling har mörka fläckar på ljus botten. Dessutom har panterflugsvamp ljusare fot än stolt fjällskivling.
Pepparkremla är mycket lik mandelkremla. Den största skillnaden är smaken. Pepparkremla smakar mycket skarpt brännande, medan mandelkremla smakar milt. Pepparkremla innehåller magtarmretande gifter. Pepparkremla växer tillsammans med tall ganska allmänt i södra Sverige.
Pluggskivling är rödbrun och klibbig och har en ibland glänsande hatt med inrullad kant. Hattens undersida är gulvit och skivorna är nedlöpande och kan lossna lätt. Det gulvita svampköttet färgas till rödbrun i kontakt med luften. Pluggskivling kan växa på många olika platser och är mycket vanlig. Pluggskivling innehåller vissa gifter som irriterar tarmen och andra gifter som kan leda till antikroppsbildning i blodet och ge allergisk reaktion, (så kallad paxillussyndrom) vilket bl.a. orsakar hemolys och kan leda till döden. Pluggskivlingen innehåller även ett annat hittills okänt gift som är tarmretande. Vidare finns det indikationer på att pluggskivlingen kan vara cancerframkallande. Observera att pluggskivlingen har tidigare felaktigt ansetts vara ätlig och i vissa äldre böcker räknades pluggskivlingen som matsvamp, trots att det numera är känt att den är livsfarlig att förtära.
Potatistryffel växer mindre allmänt på gräsmattor och löv- och blandskog i södra sverige och längs Ångermanlandskusten. Potatistryffel är en mer eller mindre klotformad svamp med ett ljust brungult segt yttersta skikt. Köttet är först vitt sedan svart. Smaken är mild, lukten är syrlig. Potatistryffel innehåller magtarmretande gifter, vilket orsakar magtarmsmärtor vid förtäring. Potatistryffel kan förväxlas med äggsvamp, röksvamp och stjärnhovstryffel men dessa två sistnämnda saknar den för potatistryffeln karaktäristiska sega yttersta skikt.
Pudrad trattskivling växer allmänt förekommande i skogar och trädgårdar. Pudrad trattskivling har en brungrå inrullad hatt med vita fläckar som är ljusare mot mitten. Skivorna är vitgula och något nedlöpande. Foten och köttet är vita. Pudrad trattskivling luktar och smakar krydda eller blomma. Pudrad trattskivling kan förväxlas med bolmörtskivling. Pudrad trattskivling innehåller toxiska proteiner.
Pärlchampinjon (även kallad pärlhönschampinjon) växer i södra Sverige, främst i lövskog. Pärlchampinjonen har mörka fjäll på en ljusgrå botten. Hatten och foten smakar ganska dåligt. Pärlchampinjonen innehåller magtarmretande gifter.
Riddarmusseron växer i både barr- och lövskogar. Den är gulfärgad med brunaktiga fjäll på hatten. Dess lukt som påminner om fuktigt mjöl. Riddarmusseron kan i viss fall orsaka rabdomyolys. Dödsfall har förekommit hos personer som ätit stora mängder riddarmusseron på kort tid.
Ringbitterskivling (även kallad bitter tofsskivling) växer på stubbar av (helst) lövträd i södra Sverige, men är inte så vanlig. Ringbitterskivling innehåller giftet psilocybin. Ringbitterskivling har gul till rödgul hatt med rödbruna trådar, gula till rostbruna skivor, brungul fot med mörka trådar och gult kött. Lukten är svag och smaken är bitter. Ringbitterskivling kan (liksom gifthätting) förväxlas med honungskivling med tanke på växtplats och smak men de har olika spor- och köttfärger.
Rodnande fjällskivling växer allmänt i skogar och trädgrårdar. Rodnande fjällskivling liknar stolt fjällskivling och kan förväxlas med denna, men rodnande fjällskivling blir rödgul till rödbrun vid snitt. Rodnande fjällskivling innehåller toxiska proteiner.
Röd flugsvamp är ett av de giftigaste flugsvamparna. Den innehåller bland annat de mycket farliga, cellskadande gifterna ibotensyra, muskazon och muscimol. Röd flugsvamp är mycket allmänt förekommande och växer i vitt skilda miljöer. Röd flugsvamp har unga fruktkroppar som täcks av ett vitt hylle som, när den spricker, bildar vita fläckar som kan spolas bort vid kraftigt regn, vilket kan få den att likna brun flugsvamp, kamskivlingar, storkremla eller kejsarflugsvamp. Hattens färg varierar från gul till illröd mellan olika svampindivider. Skivorna, svampköttet och den i basen något uppsvälda foten är vita.
Senapsfränskivling växer i löv- eller granskog. Den är ganska vanlig i södra Sverige, ovanlig i mellersta och övre Norrland. Senapsfränskivling har en gulbrun hatt, ljusare mot kanten, en vit fot och gulvitt kött. Skivorna är urnupna, först blekbruna och sedan grå. Senapsfränskivling luktar rättika och smakar bittert. Senapsfränskivling innehåller magtarmretande gifter.
Sidentrådskivling innehåller det livsfarliga giftet muskarin. Den växer allmänt på gräs och i skog. Sidentrådskivling har en helvit silkesglänsande trådig hatt, vitgrånande skivor samt en vit och slät fot. Den kan förväxlas med nejlikbrokskivling.
Stenmurklor är sporsäckssvampar som växer om våren främst i sandiga barrskogar i Europa, Asien och Amerika. I Norden är stenmurklan allmänt förekommande. Stenmurklor har ätits i tusentals år. För minst flera hundra år sedan uppmärksammades att vissa människor mått dåligt efter att ha förtärt stenmurklor, men eftersom de flesta inte märkte något symtom fortsatte stenmurklan att betraktas som matsvamp i litteraturen. »Sedan lång tid har man antagit stenmurklan, Helvella esculenta eller Gyromitra esculenta, vara ett helsosamt födoämne. Denna åsigt har under de senare decennierna blifvit mer och mer rubbad till följd av inträffade förgiftningsfall.» skrev två läkare i tidskriften Hygieia år 1885, varefter avkokning började rekommenderas för att avlägsna helvellasyran som då misstänktes vara giftet. Senare visade det sig att helvellasyran bara bestod av ofarliga organiska syror och det är först 1967 som det viktigaste giftet gyromitrin isolerades av List och Luft.
Svartriska har ljust gulvitt kött, en mörkbrun hattovansida, grönbrun på kanten, täta vitgula skivor med mörkare egg och brun fot. Svartriska avger ljus gråvit mjölk vid brytningar. Svartriska innehåller necatoron.
Svavelgul slöjskivling växer från försommar till senhöst på stubbar och / eller rötter av främst lövträd. Svavelgul slöjskivling är ganska vanlig i södra Sverige, mindre vanlig i mellersta och övre Norrland. Hatten är gul, rödgul mot mitten. Foten är smal, gul eller brungul. De täta skivorna är först gula sedan grönbruna. Hatten och köttet är gulfärgade. Den bruna ringen är svag och otydlig. Svavelgul slöjskivling kan förväxlas med rökslöjskivling (även kallad blekgul slöjdskivling) men rökslöjskivling har en smak som påminner om ärter och växer allmänt på björk- eller barrträdstubbar. Svavelgul slöjskivling har en svag oaptitlig lukt och bitter smak. Svavelgul slöjskivling innehåller magtarmretande gifter.
Svavelmusseron växer i skogsmark, helst lövskog tillsammans med hassel och ek. Den är vanligt förekommande i södra Sverige, inte lika vanlig i mellersta och norra Norrland. Svavelmusseron har gul till gröngul ibland glänsande hatt med vitgul kant, breda, gula, svagt urnupna skivor, smalare gul fot och gult kött. Svavelmusseron har en mjölliknande till starkt stickande lukt, svag skarp smak. Svavelmusseron kan förväxlas med riddarmusseron, men riddarmusseron har vitt kött och vit hatt. Svavelmusseron innehåller magtarmretande gifter.
Svavelspindling (även kallad äggspindling) förekommer på fuktig mark, i barr- och blandskog i södra Sverige och mellersta Norrland. Svavelspindling innehåller ett hittills okänt njurskadande gift vars livshotande verkningar påminner om orellanin. Svavelspindling har en gul hatt med bruna fläckar, gula skivor som blir lite olivbruna med åldern och gult kött. Svavelspindling har en frän lukt och mild smak.
Toppig giftspindling är en av de farligaste giftsvamparna eftersom den innehåller det livsfarliga giftet orellanin. Toppig giftspindling är toppig, välvd eller tillplattad på den bruna hatten. De bruna skivorna är höga, tjocka och tämligen glesa. Oregelbundna gula band finns runt den bruna foten. Toppig giftspindling är allmänt förekommande och lär bli allt vanligare. Den växer främst i barrskog men även i lövskog.
Toppslätskivling är allmänt förekommande på gräsmattor, halm och betesmarker. Toppslätskivling har en konisk eller klocklik brungul till mörk grönbrun hatt. Skivorna är först grå, sedan mörkbruna med ljusare egg. Toppslätskivling har ingen lukt och smaken är mild. Toppslätskivling innehåller giftet psilocybin. Eftersom toppslätskivling inte liknar någon matsvamp beror förgiftningar oftast på avsiktlig förtäring i berusningssyfte. Det händer dock ibland att barn smakar på svampen.
Topptrådskivling innehåller det livsfarliga giftet muskarin. Den växer allmänt på gräsmarker. Topptrådskivling har en gul hatt med trådar från centrum mot kanten, grå skivor och en säregen lukt som skiljer sig mycket tydligt från den kryddlika doften hos nejlikbrokskivling.
Toppvaxing (även kallad svartnande vaxskivling eller toppvaxskivling) har rödgul fot som svartnar från basen och gulröd spetsig hatt med puckel som mörknar med åldern. Skivorna är gulvita till grå. Köttet är gult och vattnigt. Lukten är svag och påminner om äpple. Smaken är mild. Toppvaxing växer allmänt på gräsmattor, bland gräs vid skogsbryn och betesmarker i hela Norden. Toppvaxing kan förväxlas med scharlakansvaxskivling, men scharlakansvaxskivling är ovanlig i Norrland, svartnar inte, har vitt kött och har ingen spetsig hatt. Toppvaxing innehåller magtarmretande gifter.
Violett sidentrådskivling liknar sidentrådskivling men hatten har ljus blåröd färg. Den växer allmänt i hela Norden. Violett sidentrådskivling innehåller det livsfarliga giftet muskarin och är lika giftig som sidentrådskivling. Violett sidentrådskivling kan liksom sidentrådskivling och lövtrattskivling förväxlas med nejlikbroskskivling.
Vit flugsvamp är en av de farligaste flugsvampar. Den innehåller amatoxiner och bufotenin. Vit flugsvamp kan förväxlas med kamskivlingar, vårmusseron, silkesmusseron eller till och med vita champinjoner, men vit flugsvamp har vita skivor.
Vitgul flugsvamp växer i skog gärna tillsammans med ek, bok, hassel eller tall och är ganska vanlig i södra Sverige men ovanlig i mellersta och övre Norrland. Vitgul flugsvamp har en gulvit hatt med brungula hyllerester täta gulvita skivor, vit fot och vitt kött. Vitgul flugsvamp kan förväxlas med stolt fjällskivling. Vitgul flugsvamp innehåller bufotenin.
Vit tuvskivling växer allmänt i tuvor på gräsmattor och i parker. Vit tuvskivling är helt ljus gråvit och har svagt nedlöpande täta skivor. Smaken är mild och lukten söt, något syrlig. Vit tuvskivling innehåller giftet lyophyllin och bufotenin.
Vårrödskivling är vanlig tidigt på våren i torrare barrskog utom i Lappland. Vårrödskivling har en svag frän lukt och mild smak. Vårrödskivling har gråbrun till svartbrun hatt, gråbruna till rosa urnupna skivor, brun, vitstrimmig, ihållig fot och gråbrunt till vitt kött. Vårrödskivling innehåller magtarmretande gifter.
OBS: Det är viktigt att påpeka att olika människor inte är lika känsliga för de olika gifterna. Vissa svampar kan framkalla olika sorters allergier. De färger som inramar gifternas namn motsvarar de färger som används i avsnittet om förgiftningssymtom.
Amanitin är ett mycket farligt cellskadande gift som förekommer i vit flugsvamp, lömsk flugsvamp och gifthätting.
Det finns ett flertal amatoxiner bland annat amanitin. Amatoxiner stör cellernas proteinsyntes vilket orsakar cellskada och celldöd. De organ som skadas först är tarmen, njurarna och levern.
Bufotenin (C₁₂H₁₆N₂O) är ett nervpåverkande gift som förekommer i mörkringad flugsvamp, vit tuvskivling och vitgul flugsvamp. Bufotenin är ett gift som ofta till stor del bryts ned av magsaften, men en del kan tas in i blodet via munnens slemhinna, vilket gör att dess effekt kan märkas väldigt snabbt. Det händer också att inte all bufotenin bryts ned i magsäcken, särskilt hos vissa särskilt känsliga personer, vilket kan leda till besvär. Bufotenin har följande synonymer:
Gyromitrin är en benämning för acetaldehyd–N–metyl–N–formylhydrazon (CH₃–CH=N–N(CH₃)CHO). Den är vattenlöslig, varför den löses in i vattnet vid avkokning vilket gör det möjligt att bli av med en del av giftet. Vid torkning avdunstar en del gyromitrin, varmed svampens giftighet minskar. Torkning kan dock inte anses vara en tillräcklig behandling för att svampen skall bli tjänlig eftersom 20-70 % av det ursprungliga gyromitrinhalten finns då kvar i svampen.
Gyromitrin förekommer främst i stenmurkla men även i ett flertal andra svamparter såsom lömsk biskopsmössan (Gyromitra ambigua) (även kallad storsporig biskopsmössa)
Nervsystemskadande gift som förekommer i panterflugsvamp, röd flugsvamp och brun flugsvamp.
Koprin är ett gift som förekommer i grå bläcksvamp och som förorsakar ett antabuseffekt, dvs att giftet stör metanolnedbrytningen, vilket orsakar illamående, huvudvärk, bröstsmärtor, andnöd, ångest och hudrodnad om det finns i kroppen samtidigt som alkohol. Ett annat gift med antabusliknande effekt finns även i klubbtrattskivling och kanske också i eldsopp.
Förutom sin antabuseffekt har koprinet visat sig störa fortplantningen hos råttor, vilket kanske även kan inträffa hos människan. Detta är den främsta anledningen till att grå bläcksvamp betraktas som giftig.
Lyophyllin är ett cancerframkallande gift som förekommer i vit tuvskivling.
Magtarmretande gifter är ett samlingsnamn på en hel rad mer eller mindre okända gifter som förekommer hos många svamparter, bland annat blek fingersvamp, blodspindling, bolmörtskivling, djävulsopp, droppmusseron, giftchampinjon, giftkremla, kastanjemusseron, lakritsriska, lömsk fingersvamp, pepparkremla, potatistryffel, pärlchampinjon, senapsfränskivling, svavelgul slöjskivling, svavelmusseron, toppvaxing och vårrödskivling.
Nervsystemskadande gift som förekommer i vissa panterflugsvamp, röd flugsvamp och brun flugsvamp.
Muskarin är ett livsfarligt nervsystemskadande gift som förekommer i alla trådskivlingsarter (till exempel gifttrådskivling, sidentrådskivling, topptrådskivling och violett sidentrådskivling) samt många trattskivlingar (såsom gifttrattskivling och lövtrattskivling). Muskarin påverkar det autonoma nervsystemet, vilket ökar flödet av kroppsvätskor och sekret samt orsakar brachykardi och blodtrycksfall. Dessutom minskar pupillerna i storlek.
Nervsystemskadande gift som förekommer i vissa panterflugsvamp, röd flugsvamp och brun flugsvamp.
Necatoron är ett cancerframkallande gift som förekommer i svartriska.
Vissa svampar (såsom gulbandad spindling, gulbrun giftspindling, lokspindling och svavelspindling) innehåller ett livsfarligt men hittills okänt njurskadande gift som till sina verkningar påminner om orellanin.
Orellanin (bipyridin N-oxyd) är ett av de farligaste svampgifterna. Orellanin har ett fungitoxiskt effekt, dvs att det är ett gift som olika svampar använder för att skydda sig från mögelangrepp. Orellanin förekommer i orangebrun giftspindling och toppig giftspindling och förorsakar orellaninsyndrom, vilket innebär att njurarna skadas mycket allvarligt. Förgiftningssymtom (törst, trötthet, njursmärtor, störd (först ökad och sedan minskad) urinavsöndring) uppträder inte förrän efter 2 till 14 dagar, och då är det för sent för att kräka upp giftet. Njurarna är redan oåterkalleligt förstörda. Den enda möjliga behandlingen är då dialys eller njurtransplantation. Vissa svampar innehåller andra njurskadande gifter vars verkningar påminner om orellanin.
Phalloidin är ett cellskadande gift som förekommer i vit flugsvamp och lömsk flugsvamp.
Det finns ett flertal phallotoxiner bland annat phalloidin.
Nervsystemskadande gift som förekommer bland annat i toppslätskivling, kantbrokskivling och ringbitterskivling.
Psilocybin är ett mycket farligt nervsystemskadande gift som förekommer i bland annat i toppslätskivling, kantbrokskivling och ringbitterskivling. Psilocybin skadar främst det centrala nervsystemet (CNS), men även det perifera nervsystemet (PNS). Psilocybin rubbar tid- och rumsuppfattningen, ger overklighetskänslor, huvudvärk, yrsel, balansrubbningar ångest samt ger upphov till hallucinationer, eufori och / eller oro. Patienten drabbas av vida pupiller, ansiktsrodnad, agitation och hjärtklappning. Psilocybinets symtom kan vara återkommande upp till flera år efter svampintaget. Psilocybinförgiftning behandlas genom magtömning och medicinskt kol.
Oidentifierat gift som förekommer i riddarmusseroner och som i vissa fall kan framkalla equestresyndrom med bl.a. rabdomyolys 1-4 dagar efter förtäring, vilket märks av muskelsvaghet och smärta. Inom ytterligare några dagar försämras muskelsvagheten samt illamående och svettningar uppträder samtidigt som urinen blir brunfärgad, vilket i vissa fall kan få dödlig utgång.
Vissa svampar (till exempel svartriska, rodnande fjällskivling, pudrad trattskivling, falsk kantarell och honungsskivling) innehåller toxiska proteiner som normalt spjälkas sönder vid kokning och av magsaften. Ändå kan dessa toxiska proteiner leda till blodbesvär hos personer som har nedsatt magsaftsutsöndring även om svampen tillagats med ordentlig uppvärmning.
Online sedan 1997. Senast ändrat av den ursprungliga författaren Saašha Metsärantala ( saasha@academiccomputerclub.se ) i september 2022.